Jag hade hoppats att fragmenten av mig skulle dö i Vita Havet, men säkerhetsföreskrifterna tillät inte död. Så nu låg de i ateljén och gjorde äckliga sprattlande dödsryck. Sångerna gjorde däremot levnadstyck och jag behövde bort, till Hållö, sångerna kom därifrån, eller var på väg dit, eller därifrån. Så fick jag en bild av fragmenten mot blå himmel och förstod att vi behövde bli fria. Väl på ön visade det sig svårare än jag trott att döda dem. Jag försökte smälta dem men vinden var stark. Så jag fick helt enkelt börja följa vinden och de element som redan fanns på ön, innan hälften av mig tillslut fann en plats för att smälta bort, och den andra hälften blev placerad att i evighet stirra ut över havet. Små fragment blev kvar, av förlorat vax och mässing. Vad som behövs för att göra en alldeles särskild mask.