VÅRFROSSA (kapitulationsrummet) Maj 2015

Ett rum. I mitten en cirkel. Lager av cirklar. Cirklarna uppdelade i sektioner. De formar en kompass. En symbol som pekar i olika riktningar. Expanderar ut i rummet. Kol, jord, guld, sand, levande växter, ogräs, döda växter, torkade blomblad bildar färgskikt, samma växter, stelnade i metall, kaffe, abstrakta monokroma målningar, samma färger som vandrar om och om igen, upprepas i olika lager, olja, bivax, penslar, färgburkar, pappersark, arbetsmaterial, anteckningar, hinkar med lerigt vatten och vissnande ogräs, mögel, glittrande glasburkar, levande sniglar, instrument.

 

Om kvällarna är jag själv här.
Vad som sker förblir outsagt. Om dagarna tar jag emot besökare.  Vi kapitulerar ihop. Mitt i föruttnelsen och grönskan.
En del behöver bara ligga ned och dregla, låta vårstressen rinna av. Andra börjar berätta sin livshistoria.
Det är lugnt här. Ingen diskuterar. Vi samtalar, långsamt. Lyssnar och är tysta ihop.
Utanför pågår vardagslivet, klackar i korridoren och kopiatorer som surrar.  Det är maj och allt måste bli färdigt inför sommaren.

Det finns två regler här. Vi rör oss medsols i kapitulationsrummet. Om vi är tre personer eller flera här inne samtidigt måste jag sjunga en sång för rummet. 

​Oaeeyyiii 
Oaeyyyiii    Dont waste my whole life crawling Want it to grow fast Take to the sky and its comin down Take til its growin far
Oaeiiiiiyy    Lovin me slowly like daffodils growin Lovin intensly like rain Bruises an scratches i burn you like matches Lovin me slithtly insane
Oaeyyyyiii Birds that returned singin the morning Youll learn to sing my name Dont wanna talk of the scorn i was born with Lovin again without shame
Oaeyyyyiiii Into the road all the footprints stall/ Into the sky like the rain comes down Into the walls allt the whispers store into the water like hands
Oaaaeyyii Never i am bent like a lunatic Never again iam up the wall Never again Up the wall Never again